Utskrivning...

Hade läkarsamtal igår, och fick beskedet att jag inte skulle få NÅGON permission i helgen. Alltså varken natt eller dagpermission. Anledning: Att jag inte gått upp tillräckligt denna veckan. Jag var fly förbannad. För det första gick jag upp 1,5 kilo förra veckan, vilket är betydligt MER än vad som krävs. För det andra har jag faktiskt ett Bmi över 16, vilket ger mig rätt till helgpermissioner. Försökte resonera, men det var som att prata med en vägg. Alltså tog jag beslutet att skriva ut mig, helt ärligt så kändes det som om dom väntade sig det. Som om dom behöver min plats till någon annan. Kanske e det också så... Hur som helst blir det min egna kamp mot sjukdomen hädanefter. Och jag har gett mig fanken på att det ska gå. Inget mer fusk. Ingen mer tvångsträning. Får inte tappa ett enda gram, då får jag nämligen ingen plats på dagvården. Så det gäller att hålla i detta, även när jag är i Norge. Och jag tror på mig själv, jag tror verkligen att jag har motivationen och styrkan som krävs. Har pratat med ganska många om mitt beslut, både med medpatienter och personal. Och har fått höra att om det är någon som kommer klara det, så är det du. Och ja, det ska gå. 

Idag har det dessutom kommit två nya här, och dom skrämmer mig. Dels för hur utmärglade dom är, och dels för att deras ångest smittar av sig på alla andra. Jag har hållt mig undan nästan hela dagen, vill inte dra på mig andras ångest just nu. Fokuserar på mig själv, på det positiva som kommer framöver!

Puss

Att tillåta sig känna....

Om jag inte skrivit det här innan, så måste jag börja detta inlägget med att berätta att min pappa gick bort i cancer för 3 år sedan. Det var utan jämförelse det värsta som hänt mig, men jag kunde inte hantera sorgen. Jag tillät mig inte att sörja. Visst, jag var ledsen och jag grät. Men jag tillät mig inte att verkligen acceptera, pappa finns inte mer. Jag flydde tillbaka till Tyskland och jobbet så fort jag kunde, sen fastnade jag på allvar i anorexin för andra gången. Det var ända sättet jag kunde hantera sorgen på just då, att stöta bort den, att låtsas att allt var bra. När sedan anorexin tog över mer och mer, bleknade också förlusten av pappa. Han fick inte plats i det lilla som var kvar i min hjärna, den fokuserade bara på mat och träning. Men nu, äntligen, känner jag att jag vill bearbeta och sörja. Besökte urnlunden där han finns för första gången i söndags. Det blev så verkligt, att se ens pappas namn ingraverat, tårarna rann, saknar honom så ofantligt mycket. Mycket mer än jag tillåtit mig att göra. Och om jag inte tar tag i det nu, så kommer anorexin aldrig släppa sitt grepp om mig. 

Min utmaning denna vecka är att känna. Låter luddigt, men jag måste lära mig att vara glad för att jag känner mig glad, och vara ledsen när jag känner mig ledsen. Min fasad måste plockas ner bit för bit, jag måste hitta mig själv. Det arbetet kommer bli tusen gånger svårare än att börja äta igen, för vem är jag?

Kebab

Räknade lite snabbt på när jag åt kebab senast, och insåg att det är minst tio år sedan, och kunde jag inte behålla det. Nu är jag nyss hemkommen från dagens sociala träningen, vilket visade sig vara att äta Kebab till lunch. Jag lever... Det var gott till och med... Men, jo, det finns ett men. Jag är mätt... Och inte sådär behagligt mätt, utan mätt så att kebaben ligger kvar i halsen... Intalar mig hela tiden att det kommer gå över, känslan kommer att lägga sig. Bara att vänta ut den. Och jag är så tacksam för att det är fredag och jag ska snart åka hem. Det betyder att jag automatiskt kommer röra mig betydligt mer idag än vad jag hade gjort här inne, det gör det lite lättare att handskas med känslan. Så istället för att tänka på det, är det bara att klappa sig själv på axlen, för jag klarade det. Och jag vet många här inne som aldrig en s skulle fixa en lite tugga.

Ville bara berätta....

Nu ska jag packa lite och blickar framåt, har bara två veckor kvar här nu! 

Ha en bra helg!

Puss

Dagarna springer iväg...

Ja, just nu känns det iallfall så, att tiden går väldigt fort fast dagarna här kan vara väldigt långa.

Igår hade jag permission på em/kvällen. Gick runt i Lund och kollade i affärer, tyvärr har jag absolut inte ett rött öre över just nu, men en body lotion för 20 kronor på rean unnade jag mig. Det doftade trots allt choklad=) Vid sex mötte jag upp fina Hanna och vi skulle äta kvällsmat tillsammans. Gick först till Ebbas, men dom hade inget roligt förutom soppa. Min friska sida sa nej till det, brödbiten som ingick va pytteliten så vi valde att gå vidare. Gick till Coffe Break där man kunde sätta ihop sin egen måltid. Blev surdegsbröd, sallad och kyckling med currysås! Riktigt smaskens måste jag säga! Kändes så normalt att kunna gå ut så och äta, men det va lite jobbigt när Hanna sa att jag fick bestämma för att de skulle bli bra för mig. Hon vill så väl, men jag måste lära mig att ibland ta det som finns, att gilla läget liksom. Jag hade kunnat ta vegetarisk lasagne på ebbas, men det blev lite jobbigt när jag hade valet att gå vidare... Aja, jag ska nog lära mig det också, små steg i taget. Som uttrycket lyder:

"Man måste lära sig gå innan man kan springa"

Idag har det inte hänt så mycket här. Var på Höje och åt lunch, tvättar, spelat lite yatzi... Ja, allmänt uttråkad... Ser det positivt, bara torsdag och halva fredag kvar, sen får jag åka hem igen!

Puss!

Framåt, uppåt=)

Måndag igen... Denna dag som de allra flesta här inne går och spänner sig inför, denna dag som börjar med tassande fötter i korridoren, vita nattlinnen, och den där saken man ska ställa sig på som visar hur mycket man väger... Innan har även jag haft ångest inför den, rädd för att gått upp, rädd för att inte gått upp alls, eller till och med ha gått ner. 

Idag kändes det bra

Idag visste jag att jag gått upp, och jag ville ha gått upp.

Minimum för att få fortsätta åka hem över helgerna var ett halv kilo, helst ett helt, och det klarade jag med bravur!

Och det känns BRA.

I och med detta är jag nu på BMI 16, vilket öppnar upp några dörrar till för mig.

Bla rätten till nattpermission och en grupp som heter Basal Kroppskännedom. 

Det här med att gå över i dagvård känns inte heller så avlägset längre, utan det kommer nog bli så att jag skriver ut mig i februari, åker till Norge två veckor på tävlingar, och sen påbörjar dagvårdbehandling efter det.

Pratade mycket om det här med Norge på familjesamtalet i fredags, och läkaren var väl ganska skeptisk... Hon kunde förstå att jag vill åka och att det är ett bra sätt att se om jag klarar av det, samtidigt som hon tycker det är lite väl tidigt. Jag köper det, samtidigt som det inte är ofta man får chansen att åka på internationella tävlingar med bara tre hästar. Det är rena rama semestern i jämförelse med hur jag haft det innan=) Så jag kommer klara det, jag vet det! Det är dessutom en ordentlig sporre för mig att fortsätta kämpa.

Helgen har för övrigt varit helt underbar! Solen har strålat och det har varit alldeles vindstilla. Har verkligen ifrågasatt allt jag gör när jag är hemma. Vad vill JAG? Vad vill min sjukdom? Och jag kom fram till att JAG vill rida för att det är kul, inte för att min sjukdom tycker jag ska göra det för att träna. JAG vill åka ner till stranden med mamma och ta en promenad, för att det är skönt och uppfriskande. 

Så det e så!

En härlig ridtur på fältet=)

Mys på stranden

Får åka hem=)

HA! Det gick, jag får min helgpermission som jag ville. Ingen utskrivning alltså, utan jag kommer åka hem med mamma imorgon efter familjesamtalet och sen åka hit igen på söndag kväll. Känns verkligen bra, och läkaren förstod mig när jag sa att jag blir negativt påverkad här och behöver vara hemma för att motivera mig. Har dock som krav att jag måste ha gått upp minst ett halvt kilo till på måndag, och det tror jag inte kommer vara några problem eftersom jag har fyra näringsdrycker nu. Måste klara det. Ska dessutom få en tid för introduktion till dagvården som ligger precis härintill, och jag vill gå över dit så fort som möjligt. Kommer iofs innebära att jag måste pendla fram och tillbaka fem dagar i veckan, men hur som helst slipper jag vara inlagd! Ser lite positivare på tillvaron nu med andra ord!

Vad har annars hänt idag då? Efter läkarsamtalet åt vi lunch på Höje, bönbiffar med ris och nån sås. Tyvärr var dom inte alls speciellt goda=( Annars brukar maten där vara betydligt bättre än vad den är på avd. Plus att det känns mycket mer naturligt att äta där bland "normala" människor. I eftermiddag har jag haft permission och var och fikade på Ebbas med en kompis. Två stora koppar kaffe och en cookie blev det, inte alls dumt! Gick och tittade lite i affärer också, men eftersom försäkringskassan strular är mitt konto tomt, så någon shopping blev det inte=( Nu är det snart dags för kvällsmat, och sen blir det nog några rundor maxi-yatzi innan sängen kallar=)

Längesedan...

Sorry, inte haft någon motivation alls att skriva. Nu skriver jag mest i ilska... Har hänt mycket den senaste tiden. Jul och nyår sprang förbi, hade det riktigt bra hemma. Likaså de två efterföljande helgerna. Fick löfte av överläkaren att trots att jag inte uppnått bmi gränsen så skulle jag få komma hem på helgerna eftersom jag klarar det bra här, och behöver träna på att vara hemma. Blir dessutom väldigt negativt påverkad av de andra som bor här som bara petar i maten och vankar oroligt av och an i korridoren. Hemma är jag mycket mindre stressad, och maten går mycket lättare när ingen sitter tvärs över en och tar små mustuggor av maten samtidigt som klockan studeras noga. Det går ju absolut inte att äta upp innan de 30 minuter vi har på oss ha gått... Hur normalt är det liksom? Inte konstigt man blir påverkad...

Varför är jag då arg? Jo, den ordinarie läkaren är på semester, och nu har det helt plötsligt tagits ett beslut om att man inte får ha nattpermission om man inte har rätt bmi. Hur va det nu med individanpassad behandling? För min del innebär det att dom tycker jag ska spendera två timmar på att resa hem lördag morgon, åka tillbaka på lkvällen, ytterliggare två timmars resande, och sen göra om samma procedur på söndagen... Hur tänker man då? Totalt åtta timmar på ett tåg fram och tillbaka på två dagar... Och det enda jag kommer göra här är att sova och äta frukost, det är det enda jag missar om jag blir hemma... Jag köper inte det... Får jag inte komma hem till helgen kommer jag skriva ut mig... Under läkarsamtalet förra veckan diskuterade vi dessutom att jag vill påbörja dag/öppenvård så fort som möjligt, och då borde det väl finnas en ännu större anledning för mig att vara hemma mer för att träna på det? Ska ha läkarsamtal imorgon, och sen på fredag kommer mamma nerför ett familjesamtal, och min plan är att åka hem med henne efter det, antingen på permíssion över helgen eller som utskriven. 

Tro mig, jag har verkligen rannsakat mig själv det senaste dygnet. Är det jag som tar detta beslutet, eller är det min sjukdom som ser en väg ut? Har trots allt kommit fram till att det är jag, denna miljön gör mig på många sätt sjukare än vad jag egentligen är, och får jag inte komma hem kommer jag gå under. Ilskan jag känner kommer jag vända till min fördel, jag ska minsann visa dom att jag klarar av det. Hemma kommer det ta längre tid, det vet jag, men jag kommer kämpa. Vill påbörja behandling utanför, vet att jag inte kommer klara det på egen hand, men frisk, det ska jag bli.....