Sorry, inte haft någon motivation alls att skriva. Nu skriver jag mest i ilska... Har hänt mycket den senaste tiden. Jul och nyår sprang förbi, hade det riktigt bra hemma. Likaså de två efterföljande helgerna. Fick löfte av överläkaren att trots att jag inte uppnått bmi gränsen så skulle jag få komma hem på helgerna eftersom jag klarar det bra här, och behöver träna på att vara hemma. Blir dessutom väldigt negativt påverkad av de andra som bor här som bara petar i maten och vankar oroligt av och an i korridoren. Hemma är jag mycket mindre stressad, och maten går mycket lättare när ingen sitter tvärs över en och tar små mustuggor av maten samtidigt som klockan studeras noga. Det går ju absolut inte att äta upp innan de 30 minuter vi har på oss ha gått... Hur normalt är det liksom? Inte konstigt man blir påverkad...
Varför är jag då arg? Jo, den ordinarie läkaren är på semester, och nu har det helt plötsligt tagits ett beslut om att man inte får ha nattpermission om man inte har rätt bmi. Hur va det nu med individanpassad behandling? För min del innebär det att dom tycker jag ska spendera två timmar på att resa hem lördag morgon, åka tillbaka på lkvällen, ytterliggare två timmars resande, och sen göra om samma procedur på söndagen... Hur tänker man då? Totalt åtta timmar på ett tåg fram och tillbaka på två dagar... Och det enda jag kommer göra här är att sova och äta frukost, det är det enda jag missar om jag blir hemma... Jag köper inte det... Får jag inte komma hem till helgen kommer jag skriva ut mig... Under läkarsamtalet förra veckan diskuterade vi dessutom att jag vill påbörja dag/öppenvård så fort som möjligt, och då borde det väl finnas en ännu större anledning för mig att vara hemma mer för att träna på det? Ska ha läkarsamtal imorgon, och sen på fredag kommer mamma nerför ett familjesamtal, och min plan är att åka hem med henne efter det, antingen på permíssion över helgen eller som utskriven.
Tro mig, jag har verkligen rannsakat mig själv det senaste dygnet. Är det jag som tar detta beslutet, eller är det min sjukdom som ser en väg ut? Har trots allt kommit fram till att det är jag, denna miljön gör mig på många sätt sjukare än vad jag egentligen är, och får jag inte komma hem kommer jag gå under. Ilskan jag känner kommer jag vända till min fördel, jag ska minsann visa dom att jag klarar av det. Hemma kommer det ta längre tid, det vet jag, men jag kommer kämpa. Vill påbörja behandling utanför, vet att jag inte kommer klara det på egen hand, men frisk, det ska jag bli.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar