Tillbaka

Vill dit igen, hon har förpestat mig...

Orkar inte kämpa emot längre...

Rädd..,

Känns som det är på väg utför igen....

Godmorgon söndag

Sovit ut, ätit frukost, tar det lugnt:) så kommer denna dagen fortsätta!

Gröt med banan, blåbär från trädgården, mjölk och kanel. Till det en rostad macka med kalkon. Mätt och belåten:) 

Som befarat...

Var hos min sköterska i tisdags, och jag hade tappat ännu mer i vikt. Jag var ju rädd att jag gjort det i och med att jag legat sjuk, men det betyder också att vägen uppåt blir ännu längre. 

Fick också besked om att min sjukskrivning blivit förlängd september ut, men för att få den förlängd ytterligare måste min viktkurva visa uppåt. Min läkare menar att det är för farligt att ligga kvar på vikten och vara så pass fysiskt aktiv som jag är, så går jag inte upp får jag försöka skaffa ett "vanligt" jobb. Hur det ska gå vet jag inte, känner ångest bara av att tänka på det. Minns mitt förra arbete, inom äldrevården, klarade inte av att äta ordentligt utan levde på knäckebröd. Gick mest runt och var svimfärdig hela tiden. 

Samtidigt är det kanske denna sporren jag behöver för att gå upp?

Maten de senaste dagarna har iallfall gått helt okej! Har lagat mat både tisdag(kyckling med sötpotatischips och tzatziki) och onsdag (pasta med tonfisk och tomatsås). Igår åt jag och mamma ute då det var "tjejkväll" i Ängelholm. Blev en räksallad för min del, vilket egentligen är för lite men tyckte det var tillräckligt stor utmaning att äta ute.

Idag knackar kompensationstankarna på dörren. Fredag är lika med senare middag och ett glas vin till maten. Hur ska jag göra med kvällsfikan? Näringsdryck eller inte? Borde kunna ta det där glaset vin utan att tänka på det, men jag är inte där än....

Sjuk

Drabbades av en riktig monsterförkylning i torsdags, feber, ont i huvudet och värk i hela kroppen. Inte ofta jag blir så sjuk, men jag kunde knappt ta mig från sängen till soffan. Maten gick det väl sisådär med när jag var sjuk, men hur många har aptit när dom är sjuka?

Skulle ju börja äta lagad mat i förra veckan, och det gick bra! Blev pasta carbonara med kalkonbacon både tisdag och onsdag, och jag erkänner att det var riktigt gott med lagad mat! Det faktum att jag hade gått ner ett halvt kilo förra måndag kanske gjorde det lite lättare att äta, får absolut inte gå ner mer nu. Samtidigt så är jag rädd för vad vågen kommer visa imorgon, rädd för att ha tappat ännu mer nu när jag varit sjuk. Kommer iallafall fortsätta äta middag, igår gjorde jag en supergod svamppaj, och där e över till ikväll med. Imorgon blir det pasta med svampsås, plockade svamp igår så det blir mycket svamprätter framöver=)
Vill ni ha recept så hojta till! Pajdegen gjorde jag med kesella, så den är lite smalare än vanlig. Sen hade jag i ägg vispat med mjölk och ost samt stekt svamp och lök!

Ligga ner

Acceptera att kroppen behöver vila, att det ska vara så svårt... Har kommit till en del insikter både igår och idag. Jag vill inte leva såhär mer, vill inte ha en brännande smärta i benen så fort jag står upp, vill inte vara såhär orkeslös. Den vägen jag vandrar kommer ta mig tillbaka till Lund, jag vet det. Var lika slut i kroppen förra hösten, och drog jag ner på maten för att tillåta mig att vila, vilket ledde till viktnedgång. Jag vill inte hamna i den onda spiralen igen, får inte. Vad tänker jag då göra åt det?

1 börja äta lagad mat på kvällen

2 ändå äta kvällsfika

3 skippa alkoholen (den ger bara mer ångest)

4 lyssna på min kropp, den behöver och orkar inte hålla igång som en duracellkanin hela tiden.

Så med början på tisdag (ör ensam imorgon och jag vill att mamma ska ära med mig) blir det lagad middag vid sex tiden. 

Wish me luck!

Nyanser

Just nu önskar jag inget mer än att livet innehöll något att än grått. För så känns det, tomt, ett stort vakuum, inga toppar, inga dalar. Jag kräver inte mycket färg(inte just nu iaf), men en svag skiftning i det gråa, en liten ljusning.

Försöker ta mig samman, ska på inflyttningsfest ikväll. Redan trött, måste orka. Orka ta på ett leende som kanske kan lura någon, orka låtsas lyssna på det som sägs, orka existera... 

Godmorgon

Hade en riktigt jobbig kväll igår, ångesten kom krypande, allt kändes svart. Dum som jag var satte jag mig och tittade på youtube klipp. Sådana som ska vara skräckexempel, ni vet, jag blev såhär sjuk men nu mår jag bra. Men det sjuka i mig ser det som vackert, ben som sticker ut. Måste sluta, det är inte dit jag vill, inte igen. Jag ska upp nu, jag ska kämpa.

Jag ska bli frisk!

Rutiner

Jag har alltid haft väldigt svårt att bryta mina rutiner, och i och med anorexian har det blivit ännu värre. Blir väldigt irriterad vid minsta lilla sak som inte går som jag planerat, och leder det till att jag inte hinner med min planerade träning får jag panik och drar in på maten. Känner ni igen er? Detta beteende är inte sunt, och det är jag väldigt medveten om. MEN, som det är just nu behöver jag mina rutiner. Tack vare dem äter jag efter matschemat, och det måste vara prioritet nummer 1 just nu. Att jag får i mig tillräckligt med näring. Jag vill verkligen klara av det så jag kan bevisa för mig själv att jag inte kommer rusa upp i vikt. Läste någon blogg igår om det där med att fuska, att det blir mycket värre om vågen visar uppåt trots att man fuskat, då triggar det bara en att fuska ännu mer. Därför tänker jag fram till måndag (nästa vägning hos ssk) hålla på mina rutiner både när det kommer till maten och aktivitetsnivån.

Tiden som inlagd del I

För er som inte läst min blogg tidigare, så var jag inlagd i Lund på St Lars mellan november 2012 - februari 2013 då jag skrev ut mig på egen begäran. Tänkte skriva ner hur jag upplevde tiden som inlagd, både för min egen skull och för er som läser. Har själv läst många bloggar om inläggning, och vill nu dela med mig av hur jag upplevde det.

Det hela började med ett läkarbesök efter att remiss skickats. Helt ärligt kommer jag inte ihåg mycket av besöket, men jag fick berätta om mina mat och träningsvanor, och hur jag mådde. Hade mamma med mig som kunde fylla i när jag inte själv orkade svara. Jag var väldigt matt och min hjärna fungerade inte, men jag kunde inte för mitt liv inse att jag skulle behöva läggas in. Kanske var det för att jag var så svag som jag accepterade en plats direkt, eller så insåg jag hur illa det var ställt när läkaren sa att jag behövde bli inlagd omedelbart, utan att genomgå en prövovecka. Men jag minns att någonstans långt inne så pustade jag ut, äntligen kunde jag släppa taget, jag skulle inte behöva bryta ner mig mer.

Efter läkaresöket hade jag några dagar på mig hemma innan vi på nytt åkte ner till Lund med bilen packad med saker som jag kunde behöva. Minns att jag skulle äta frukost på vägen bestående av en macka med kalkon på, men lyckades smussla undan tugga efter tugga när mamma hade ögonen på vägen. Väl framme visades jag in i ett litet rum med två sängar, ett skrivbord, en byrå, garderob och badrum. Tjejen som hade ena sängen skulle skrivas ut så jag fick bo själv den första veckan. Packa upp fick jag inte göra, utan personal skulle vara med så jag inte hade med mig något otillåtet(vassa föremål eller mat/dryck). Detta för att man inte skulle kunna skada sig själv eller hetsäta. Efter ännu ett läkarbesök var det dags att hälsa på de andra patienterna, och jag tror aldrig jag har känt mig så utanför. Frågorna malde i huvudet på mig. Vad gör jag här? Dom såg så sjuka ut, som vandrande vålnader. Nu i efterhand vet jag att jag var precis lika illa däran, men det kunde jag inte se då. Vid det här laget började det närma sig lunchtid, alla samlades i allrummet i väntan på att bli inkallade till matsalen. Jag fick veta att dom beställt det vegetariska alterntivet till mig, då jag varken åt gris eller nötkött. Vi kallades in och ca hälften satt i stora matsalen, medan vi andra satt i lilla. Där sitter man i början av behandlingen, då all mat läggs upp åt en. Man blev även tillbakaflyttad dit om man inte åt upp på tiden eller fuskade. Den första veckan får man inte heller äta fulla portioner, men jag minns vilken panik jag fick när jag insåg att jag faktiskt skulle äta riktig mat. Varje tugga växte i munnen på mig, men åt man inte upp inom den angivna 30 minutrarna drogs utevistelsen in. Efter varje måltid var det obligatorisk vila i allrummet i 30 minuter. Man skulle sitta ner och personal var på plats för att övervaka. Behövde man gå på toaletten följde någon ur personalen med. Vi som var rökare hade fasta tider sex gånger om dagen som vi fick gå ner och röka. Första dagen var jag förvisad att sitta i rullstol, då min vikt inte togs förrän dagen efter, och det var osäkert om jag hade tillräckligt högt bmi för att få gå själv. Inte ens då gick det upp för mig hur illa ställt det var, jag försökte förklara att jag inte alls behövde rullstol, jag kunde gå själv och senast i morse hade jag ju varit ute och mockat till hästarna. Men det hjälpte inte, fick snällt sätta mig om jag ville röka. Dagen efter visade sig att fick gå själv, men det var inga stora marginaler. 

Vill ni veta mer om hur det var? Eller mer om nuläget?

Funderat

Har gått och tänkt mycket de senaste dagarna, funderat på vad jag egentligen gör mot mig själv och mot min kropp. Även om jag lyckades äta efter mitt matschema igår, så vet jag att jag höll igång alldeles för mycket. På eftermiddagen hade jag en fruktansvärd smärta i mina ben, ändå ska jag pressa mig lite till. Men jag hör varningsklockorna ringa, vad får detta för konsekvenser? Kommer jag sluta i rullstol eftersom jag slitit ut min kropp? Jag vet att dom flesta återhämtar sig fysiskt efter att ha varit sjuka i anorexia, kroppen har en fantastisk förmåga att läka. Men jag är rädd, tänk om jag inte tillhör dom som läker? Tänk om jag pressat min kropp över gränsen? Knäproblem är vanligt bland ryttare, då dom belastas väldigt mycket. Jag har ridit i många många år nu, 5-10 hästar om dagen och varit underviktig under lång tid. Kommer jag bli bra?

Detta måste vara min motivation, min drivkraft, mitt hopp. 

Jag vill LEVA, inte bara överleva.

Vägning

Hade gått ner ett hekto sedan förra veckan... Ingen katastrof, men det är på fel håll... Ska ju upp i vikt. Men nya tag nu, får inte fuska med näringsdryckerna hur mycket det än tar emot. Måste ha mer kraft, mer ork. Känner hur kroppen protesterar, den orkar snart inte mer... Blundar för smärtorna... Undrar om jag kommer kunna gå när jag blir äldre... 

Djävla sjukdom...

Gör om gör rätt

Som jag misstänkte fick jag inte i mig mina näringsdrycker igår, men tog en macka på eftermiddagen med ost och hemgjord plommonmarmelad! Riktigt gott, men det räckte inte för att täcka upp nd. Kände mig alldeles skakig på kvällen, drog med mamma till ett köpcentrum för jag klarade inte av att vara hemma. Hade slutat med att jag vandrat runt i huset med ångesten rivande inombords... Det spelar liksom ingen roll hur jag gör, om jag äter får jag ångest, och om jag inte äter får jag ångest... Idag måste jag få i mig nd, men det är svårt eftersom jag fuskade så igår, plus att jag har vägning i em. Måste kämpa, måste vidare nu... 

Dagens halva frukost, vaniljyoghurt med banan och flingor. Efter morgon promenad med hunden åt jag två äntligen mackor med kalkon! 

När det inte blir som man planerat...

Gårdagen gick hur bra som helst. Ångesten kom bara under korta perioder när jag kände mig sysslolös. Jag klarade av att äta efter mitt matschema plus dricka min två näringsdrycker. Jag kände mig stark och glad! Inte ens det faktum att den ena hästen var halt vilket gjorde att det blev en mindre att rida fick mig att få panik(vilket jag brukar få). 

Idag har däremot varit mindre bra... Började med att rida min egna häst i morse, åt frukost som vanligt, åkte till det andra stallet och skulle rida. Då kommer ösregnet. Banan stod under vatten och det var bara att glömma ridningen där. Genast börjar min störda hjärna räkna och kompensera.

 "Om jag struntar i mina näringsdrycker så gör det inget att jag har två hästar mindre att rida".
 "Men jag har ju redan druckit 1/3 av den ena ND".
 "Jag kan gå en längre runda än jag brukar med hunden".

 Sådär höll jag på... Det slutade med att jag tog med den ena hästen hem och red i ridhuset, utan att dricka min ND. Äter lunch nu, men sparar den ena mackan till i eftermiddag då jag ska rida en häst till EFTER jag varit ute och gått en lång runda. Och jag vet med mig att jag inte kommer dricka min eftermiddags ND. Orkar bara inte kämpa emot idag, orkar inte med den ångesten som kommer. Ibland önskar jag bara att jag kunde slippa maten, bara dra ett täcke om mig och sova. Slippa oron som hela tiden krýper i mig, bara få känna någon form av ro...

Ledig=Ångest

Min dag har varit katastrofdålig...
Tog sovmorgon till åtta, då gick jag ut och mockade till hästarna. Kom in och åt frukost bestående av massa vattenmelon, lite yoghurt och lite flingor. Tog en långrunda med hunden i skogen, åt en macka med skinka när jag kom hem. Började städa här hemma, rensade ut hela kylen och torkade av den ordentligt. Klockan blev halv ett och jag var hungrig igen. Kroppen skrek efter riktig mat, men vad gör jag? Jo, en likadan vattenmelon/yoghurtportion som i morse. Blev jag mätt? Tveksamt, men mitt sjuka jag tyckte det. Klarade inte av att vara hemma längre, kände mig rastlös. Spenderade fem timmar med att gå runt i affärer. Började bli hungrig vid fyra igen, nu klockan åtta och jag har fortfarande inte ätit något sen "lunch". Samtidigt är ångesten skyhög... Varför ska det vara så svårt att äta när jag inte rider? Jag vet egentligen att jag gjort av med massa energi ändå, och att jag fått i mig på tok för lite. Jag vet också att illamåendet jag känner nu inte är mättnad, utan hunger och ångest. Önskar så att jag kunde göra som normala människor när dom är trötta och behöver vila, typ krypa ner under en filt och titta på en film eller läsa en bra bok. Men jag är inte där just nu, jag klarar det inte. Måste sysselsätta mig hela tiden. Går runt och känner på magen, låren, revbenen. Tankarna som snurrar runt i huvudet. Om jag inte äter det och det, så får jag vila, då får jag lägga mig ner en stund. Ändå slutar det med att jag går runt som en osalig ande...

Hur gör ni? Någon som har något bra tips?

Att inte våga utmana

Åt lunch ute igår med en kompis, andra gången denna veckan *stolt*. Blev dock ingen stor utmaning då jag tog ett "säkert" kort, räksallad. Borde iallafall ätit bröd och dressing till, men dressing var inte god och då min kompis valde bort bröd fixade inte jag det heller. Logiken i min hjärna räckte inte så lång så att jag kunde tänka att jag behöver få i mig mer energi då jag red fem hästar igår, medan hon precis fått barn och vill tappa lite i vikt. Försökte kompensera upp med ett äpple och en piggelinglass, men det gjorde inte så stor nytta. Var halvt svimfärdig och hungrig på kvällen. Ändå kan jag inte bara ta en macka, det låser sig totalt när jag ska äta utanför schemat. sådana dagar som igår märker jag verkligen hur lång bit jag har kvar innan jag kan bli frisk.

Kände mig nöjd med min mage härom morgonen

Så fel man kan ha...

Hade tid hos min sköterska igår, var helt säker på att ha gått upp massa i vikt då jag börjat äta bättre. Har känt mig mycket starkare, men även "större". Med den inställningen var jag ganska nervös inför vägningen. Blev också väldigt förvånad när vågen visade +0.1 kg, vilket är ingenting. Så där ser man verkligen vilket spratt ens hjärna kan spela en.

Var iallafall ärlig om att jag fuskat en del med min andra näringsdryck, och att det blev för lite protein till middagen samt att jag åt mindre plus skippade näringsdryckerna när jag var "ledig". Så detta har jag att jobba på till nästa gång! Borde väl inte vara så svårt?

Var ändå väldigt stolt över mig själv igår! För det första åt jag lunch ute tillsammans med en kompis, vilket inte hänt på flera år, och för det andra köpte jag en piggelin glass och åt på vägen hem för att jag var sugen på det=)

Matschema

Förra gången jag träffade min sköterska la vi upp ett matschema som jag ska försöka följa, så här ser det ut:

Frukost: 2,5dl yoghurt, ½ banan, lite flingor, 2,½ smörgås med kalkon, lätta och tomat/gurka

Mellis: 1 ND

Lunch: 2 dl yoghurt, vattenmelon, lite flingor, 2 smörgåsar med kalkon, keso, tomat/gurka

Mellis: 1 ND

Middag: Sallad med valfri proteinkälla, tex kyckling, dressing och nötter, till det en smörgås med lätta och ett glas vin.

Någonstans vet jag att detta är för lite i förhållande till mitt rörelseuttag, men det är iallafall lite mer än vad jag åt innan. En typisk dag för mig brukar jag mocka till fem hästar, rida lika många, samt arbeta ganska fysiskt tungt här hemma. Ändå har jag svårt att följa vissa saker, t.ex den där andra näringsdrycken hoppar jag gärna över, och proteinkällan på kvällen brukar bli för liten. Men jag känner mig iallafall betydligt starkare nu än vad jag gjorde för två veckor sedan!

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Det har snart gått ett halvår sedan jag skrev ut mig från St Lars, och mycket har hänt, både bra och dåligt. Tyvärr föll jag ganska snabbt tillbaka till gamla vanor, rörde mig mer och mer och drog samtidigt in på maten. Mina fyra näringsdrycker jag skulle dricka varje dag slutade jag med direkt. Fullt övertygad om att dom inte behövdes, jag hade ju gått upp en del i vikt, även fast jag var långt ifrån ett normalt bmi. I början var det mest mellanmålet och middagen på kvällen som blev mindre, men när sommaren kom bytade jag ut min middag och kvällsfika mot sallad med lite kött och en macka med smör. Unnade mig ett glas vin varje kväll, då det dämpade ångesten lite, vilket också gjorde att jag hoppade över mellanmålet helt. 

Det tog någon månad innan jag började tappa i vikt, men när jag gått ner tre kilo och krafterna var slut, då vann jag över anoreximonstret och sökte hjälp igen. Fick remiss till Najaden i Helsingborg, där jag nu går i behandling. Tyvärr har det varit semestertider, så mycket av den hjälpen jag ska få har inte kommit igång än, men jag har träffat en sköterska en gång i veckan samt haft två läkarsamtal. På torsdag ska jag träffa sjukgymnasten för första gången, och jag har även fått tid till en psykolog i september. 

Vad har då förändrats? Jag har blivit ordinerad näringsdrycker igen, vilket går sådär. Ska ta två om dagen, men brukar bara bli en. Har fått ångestdämpande medicin, atarax, vilket jag även fått innan, samt mirtazapin som är antidepressiva. Är dock livrädd för dessa tabletter då jag hört skräckhistorier om att man kan gå upp sjukt mycket i vikt av dom. Jag vet att jag måste upp i vikt, men det blir fel om jag går upp utan att öka på maten. Då vet jag med mig att jag kommer dra ner på det lilla jag redan lyckats öka upp, och jag hamnar i en nedåtspiral igen. Är iallafall beredd att ge dom en chans, för den sista månaden har jag gått runt som en apatisk zombie, och jag är egentligen en glad och sprallig tjej. 

Vet inte om jag kommer fortsätta blogga, men jag tror att jag behöver skriva av mig. Måste få utlopp för alla känslor och all ångest som kommer. En sak är iallafall säker, jag vill bli frisk, och jag har lärt mig att det kommer ta tid. Jag var väldigt naiv som inbillade mig att två månader som inlagd skulle göra allt bra, detta är en kamp jag måste ta varje dag under lång tid framöver. Jag har haft en ätstörning i 13 år nu, och jag måste börja om från början.

Måste börja leva igen...

Om ni har frågor så svarar jag gärna, blir väldigt glad för kommentarer!

After work

På väg till stan nu för lite after work:) lite nervös, alkohol och tilltugg... Klockan fem.... Hmm, inte enligt rutinerna riktigt... Har dessutom hoppat över mellanmålet för att kunna unna nig, vilket har lett till att jag är ashungrig nu... Vad gör jag om där inte finns något vettigt att äta? Har jag otur finns det bara snacks, och det känns sådär... Ahh, måste ignorera sjukdomen för en gångs skull, äta och dricka gott!

Utvärdering

Tänkte lite snabbt utvärdera mina två månader som inlagd anorektiker. 

Vad har jag egentligen lärt mig?

- ATT VÅGA ÄTA ALLT: Innan såg mina matscheman exakt likadana ut, dag efter dag. Jag åt varken kött, potatis, pasta eller ris. Det var förbjudet och en ursäkt för att välja bort mat. Nu är jag barnsligt förtjust över vilka möjligheter det finns, och mat är gott! Ikväll blir det en barnfavorit, falukorv med makaroner. Gud vad gott, hur kunde jag välja bort det liksom? 
- ATT LYSSNA PÅ MIN KROPP: Är jag mer hungrig? Är jag mätt? Jag har börjat lära mig att lyssna på vad min kropp behöver. Har fortfarande en bit kvar, men efter så många års sjukdom måste jag också acceptera att det tar tid innan kroppen fungerar som den ska.
-ATT ORKA TA DET LUGNT: Man behöver inte träna ihjäl sig varje dag. Det ska vara kul att motionera, och om kroppen är trött måste man också kunna ta det lugnt. Jag är en aktiv person, har alltid varit. Och med två hästar och två hundar och en lite gård, då krävs det att man orkar hålla igång. I helgen som gått har det varit full fart, ridit, rastat hundarna, handlat, burit ved, mockat gödselstacken, flyttat 200 kilo hö... Ja, idag är jag ganska trött. Skippar då att rida, och koncentrerar mig på att fixa lite här hemma. Ska även in till stan och hjälpa mamma lite. Att rasta hundarna är något som jag gör nästan dagligen, och det är svårt att rucka på. Dom behöver stimulans och rastning då båda är väldigt aktiva hundar. 

Ja, det är en stor skillnad på hur jag levde innan, och det sjukaste är att trots att jag gått upp 6-7 kilo så känner jag mig smalare nu än vad jag gjorde innan... 

Nu ska jag sätta lite fart här hemma=)
 

Utskrivning...

Hade läkarsamtal igår, och fick beskedet att jag inte skulle få NÅGON permission i helgen. Alltså varken natt eller dagpermission. Anledning: Att jag inte gått upp tillräckligt denna veckan. Jag var fly förbannad. För det första gick jag upp 1,5 kilo förra veckan, vilket är betydligt MER än vad som krävs. För det andra har jag faktiskt ett Bmi över 16, vilket ger mig rätt till helgpermissioner. Försökte resonera, men det var som att prata med en vägg. Alltså tog jag beslutet att skriva ut mig, helt ärligt så kändes det som om dom väntade sig det. Som om dom behöver min plats till någon annan. Kanske e det också så... Hur som helst blir det min egna kamp mot sjukdomen hädanefter. Och jag har gett mig fanken på att det ska gå. Inget mer fusk. Ingen mer tvångsträning. Får inte tappa ett enda gram, då får jag nämligen ingen plats på dagvården. Så det gäller att hålla i detta, även när jag är i Norge. Och jag tror på mig själv, jag tror verkligen att jag har motivationen och styrkan som krävs. Har pratat med ganska många om mitt beslut, både med medpatienter och personal. Och har fått höra att om det är någon som kommer klara det, så är det du. Och ja, det ska gå. 

Idag har det dessutom kommit två nya här, och dom skrämmer mig. Dels för hur utmärglade dom är, och dels för att deras ångest smittar av sig på alla andra. Jag har hållt mig undan nästan hela dagen, vill inte dra på mig andras ångest just nu. Fokuserar på mig själv, på det positiva som kommer framöver!

Puss

Att tillåta sig känna....

Om jag inte skrivit det här innan, så måste jag börja detta inlägget med att berätta att min pappa gick bort i cancer för 3 år sedan. Det var utan jämförelse det värsta som hänt mig, men jag kunde inte hantera sorgen. Jag tillät mig inte att sörja. Visst, jag var ledsen och jag grät. Men jag tillät mig inte att verkligen acceptera, pappa finns inte mer. Jag flydde tillbaka till Tyskland och jobbet så fort jag kunde, sen fastnade jag på allvar i anorexin för andra gången. Det var ända sättet jag kunde hantera sorgen på just då, att stöta bort den, att låtsas att allt var bra. När sedan anorexin tog över mer och mer, bleknade också förlusten av pappa. Han fick inte plats i det lilla som var kvar i min hjärna, den fokuserade bara på mat och träning. Men nu, äntligen, känner jag att jag vill bearbeta och sörja. Besökte urnlunden där han finns för första gången i söndags. Det blev så verkligt, att se ens pappas namn ingraverat, tårarna rann, saknar honom så ofantligt mycket. Mycket mer än jag tillåtit mig att göra. Och om jag inte tar tag i det nu, så kommer anorexin aldrig släppa sitt grepp om mig. 

Min utmaning denna vecka är att känna. Låter luddigt, men jag måste lära mig att vara glad för att jag känner mig glad, och vara ledsen när jag känner mig ledsen. Min fasad måste plockas ner bit för bit, jag måste hitta mig själv. Det arbetet kommer bli tusen gånger svårare än att börja äta igen, för vem är jag?

Kebab

Räknade lite snabbt på när jag åt kebab senast, och insåg att det är minst tio år sedan, och kunde jag inte behålla det. Nu är jag nyss hemkommen från dagens sociala träningen, vilket visade sig vara att äta Kebab till lunch. Jag lever... Det var gott till och med... Men, jo, det finns ett men. Jag är mätt... Och inte sådär behagligt mätt, utan mätt så att kebaben ligger kvar i halsen... Intalar mig hela tiden att det kommer gå över, känslan kommer att lägga sig. Bara att vänta ut den. Och jag är så tacksam för att det är fredag och jag ska snart åka hem. Det betyder att jag automatiskt kommer röra mig betydligt mer idag än vad jag hade gjort här inne, det gör det lite lättare att handskas med känslan. Så istället för att tänka på det, är det bara att klappa sig själv på axlen, för jag klarade det. Och jag vet många här inne som aldrig en s skulle fixa en lite tugga.

Ville bara berätta....

Nu ska jag packa lite och blickar framåt, har bara två veckor kvar här nu! 

Ha en bra helg!

Puss

Dagarna springer iväg...

Ja, just nu känns det iallfall så, att tiden går väldigt fort fast dagarna här kan vara väldigt långa.

Igår hade jag permission på em/kvällen. Gick runt i Lund och kollade i affärer, tyvärr har jag absolut inte ett rött öre över just nu, men en body lotion för 20 kronor på rean unnade jag mig. Det doftade trots allt choklad=) Vid sex mötte jag upp fina Hanna och vi skulle äta kvällsmat tillsammans. Gick först till Ebbas, men dom hade inget roligt förutom soppa. Min friska sida sa nej till det, brödbiten som ingick va pytteliten så vi valde att gå vidare. Gick till Coffe Break där man kunde sätta ihop sin egen måltid. Blev surdegsbröd, sallad och kyckling med currysås! Riktigt smaskens måste jag säga! Kändes så normalt att kunna gå ut så och äta, men det va lite jobbigt när Hanna sa att jag fick bestämma för att de skulle bli bra för mig. Hon vill så väl, men jag måste lära mig att ibland ta det som finns, att gilla läget liksom. Jag hade kunnat ta vegetarisk lasagne på ebbas, men det blev lite jobbigt när jag hade valet att gå vidare... Aja, jag ska nog lära mig det också, små steg i taget. Som uttrycket lyder:

"Man måste lära sig gå innan man kan springa"

Idag har det inte hänt så mycket här. Var på Höje och åt lunch, tvättar, spelat lite yatzi... Ja, allmänt uttråkad... Ser det positivt, bara torsdag och halva fredag kvar, sen får jag åka hem igen!

Puss!

Framåt, uppåt=)

Måndag igen... Denna dag som de allra flesta här inne går och spänner sig inför, denna dag som börjar med tassande fötter i korridoren, vita nattlinnen, och den där saken man ska ställa sig på som visar hur mycket man väger... Innan har även jag haft ångest inför den, rädd för att gått upp, rädd för att inte gått upp alls, eller till och med ha gått ner. 

Idag kändes det bra

Idag visste jag att jag gått upp, och jag ville ha gått upp.

Minimum för att få fortsätta åka hem över helgerna var ett halv kilo, helst ett helt, och det klarade jag med bravur!

Och det känns BRA.

I och med detta är jag nu på BMI 16, vilket öppnar upp några dörrar till för mig.

Bla rätten till nattpermission och en grupp som heter Basal Kroppskännedom. 

Det här med att gå över i dagvård känns inte heller så avlägset längre, utan det kommer nog bli så att jag skriver ut mig i februari, åker till Norge två veckor på tävlingar, och sen påbörjar dagvårdbehandling efter det.

Pratade mycket om det här med Norge på familjesamtalet i fredags, och läkaren var väl ganska skeptisk... Hon kunde förstå att jag vill åka och att det är ett bra sätt att se om jag klarar av det, samtidigt som hon tycker det är lite väl tidigt. Jag köper det, samtidigt som det inte är ofta man får chansen att åka på internationella tävlingar med bara tre hästar. Det är rena rama semestern i jämförelse med hur jag haft det innan=) Så jag kommer klara det, jag vet det! Det är dessutom en ordentlig sporre för mig att fortsätta kämpa.

Helgen har för övrigt varit helt underbar! Solen har strålat och det har varit alldeles vindstilla. Har verkligen ifrågasatt allt jag gör när jag är hemma. Vad vill JAG? Vad vill min sjukdom? Och jag kom fram till att JAG vill rida för att det är kul, inte för att min sjukdom tycker jag ska göra det för att träna. JAG vill åka ner till stranden med mamma och ta en promenad, för att det är skönt och uppfriskande. 

Så det e så!

En härlig ridtur på fältet=)

Mys på stranden

Får åka hem=)

HA! Det gick, jag får min helgpermission som jag ville. Ingen utskrivning alltså, utan jag kommer åka hem med mamma imorgon efter familjesamtalet och sen åka hit igen på söndag kväll. Känns verkligen bra, och läkaren förstod mig när jag sa att jag blir negativt påverkad här och behöver vara hemma för att motivera mig. Har dock som krav att jag måste ha gått upp minst ett halvt kilo till på måndag, och det tror jag inte kommer vara några problem eftersom jag har fyra näringsdrycker nu. Måste klara det. Ska dessutom få en tid för introduktion till dagvården som ligger precis härintill, och jag vill gå över dit så fort som möjligt. Kommer iofs innebära att jag måste pendla fram och tillbaka fem dagar i veckan, men hur som helst slipper jag vara inlagd! Ser lite positivare på tillvaron nu med andra ord!

Vad har annars hänt idag då? Efter läkarsamtalet åt vi lunch på Höje, bönbiffar med ris och nån sås. Tyvärr var dom inte alls speciellt goda=( Annars brukar maten där vara betydligt bättre än vad den är på avd. Plus att det känns mycket mer naturligt att äta där bland "normala" människor. I eftermiddag har jag haft permission och var och fikade på Ebbas med en kompis. Två stora koppar kaffe och en cookie blev det, inte alls dumt! Gick och tittade lite i affärer också, men eftersom försäkringskassan strular är mitt konto tomt, så någon shopping blev det inte=( Nu är det snart dags för kvällsmat, och sen blir det nog några rundor maxi-yatzi innan sängen kallar=)

Längesedan...

Sorry, inte haft någon motivation alls att skriva. Nu skriver jag mest i ilska... Har hänt mycket den senaste tiden. Jul och nyår sprang förbi, hade det riktigt bra hemma. Likaså de två efterföljande helgerna. Fick löfte av överläkaren att trots att jag inte uppnått bmi gränsen så skulle jag få komma hem på helgerna eftersom jag klarar det bra här, och behöver träna på att vara hemma. Blir dessutom väldigt negativt påverkad av de andra som bor här som bara petar i maten och vankar oroligt av och an i korridoren. Hemma är jag mycket mindre stressad, och maten går mycket lättare när ingen sitter tvärs över en och tar små mustuggor av maten samtidigt som klockan studeras noga. Det går ju absolut inte att äta upp innan de 30 minuter vi har på oss ha gått... Hur normalt är det liksom? Inte konstigt man blir påverkad...

Varför är jag då arg? Jo, den ordinarie läkaren är på semester, och nu har det helt plötsligt tagits ett beslut om att man inte får ha nattpermission om man inte har rätt bmi. Hur va det nu med individanpassad behandling? För min del innebär det att dom tycker jag ska spendera två timmar på att resa hem lördag morgon, åka tillbaka på lkvällen, ytterliggare två timmars resande, och sen göra om samma procedur på söndagen... Hur tänker man då? Totalt åtta timmar på ett tåg fram och tillbaka på två dagar... Och det enda jag kommer göra här är att sova och äta frukost, det är det enda jag missar om jag blir hemma... Jag köper inte det... Får jag inte komma hem till helgen kommer jag skriva ut mig... Under läkarsamtalet förra veckan diskuterade vi dessutom att jag vill påbörja dag/öppenvård så fort som möjligt, och då borde det väl finnas en ännu större anledning för mig att vara hemma mer för att träna på det? Ska ha läkarsamtal imorgon, och sen på fredag kommer mamma nerför ett familjesamtal, och min plan är att åka hem med henne efter det, antingen på permíssion över helgen eller som utskriven. 

Tro mig, jag har verkligen rannsakat mig själv det senaste dygnet. Är det jag som tar detta beslutet, eller är det min sjukdom som ser en väg ut? Har trots allt kommit fram till att det är jag, denna miljön gör mig på många sätt sjukare än vad jag egentligen är, och får jag inte komma hem kommer jag gå under. Ilskan jag känner kommer jag vända till min fördel, jag ska minsann visa dom att jag klarar av det. Hemma kommer det ta längre tid, det vet jag, men jag kommer kämpa. Vill påbörja behandling utanför, vet att jag inte kommer klara det på egen hand, men frisk, det ska jag bli.....