För er som inte läst min blogg tidigare, så var jag inlagd i Lund på St Lars mellan november 2012 - februari 2013 då jag skrev ut mig på egen begäran. Tänkte skriva ner hur jag upplevde tiden som inlagd, både för min egen skull och för er som läser. Har själv läst många bloggar om inläggning, och vill nu dela med mig av hur jag upplevde det.
Det hela började med ett läkarbesök efter att remiss skickats. Helt ärligt kommer jag inte ihåg mycket av besöket, men jag fick berätta om mina mat och träningsvanor, och hur jag mådde. Hade mamma med mig som kunde fylla i när jag inte själv orkade svara. Jag var väldigt matt och min hjärna fungerade inte, men jag kunde inte för mitt liv inse att jag skulle behöva läggas in. Kanske var det för att jag var så svag som jag accepterade en plats direkt, eller så insåg jag hur illa det var ställt när läkaren sa att jag behövde bli inlagd omedelbart, utan att genomgå en prövovecka. Men jag minns att någonstans långt inne så pustade jag ut, äntligen kunde jag släppa taget, jag skulle inte behöva bryta ner mig mer.
Efter läkaresöket hade jag några dagar på mig hemma innan vi på nytt åkte ner till Lund med bilen packad med saker som jag kunde behöva. Minns att jag skulle äta frukost på vägen bestående av en macka med kalkon på, men lyckades smussla undan tugga efter tugga när mamma hade ögonen på vägen. Väl framme visades jag in i ett litet rum med två sängar, ett skrivbord, en byrå, garderob och badrum. Tjejen som hade ena sängen skulle skrivas ut så jag fick bo själv den första veckan. Packa upp fick jag inte göra, utan personal skulle vara med så jag inte hade med mig något otillåtet(vassa föremål eller mat/dryck). Detta för att man inte skulle kunna skada sig själv eller hetsäta. Efter ännu ett läkarbesök var det dags att hälsa på de andra patienterna, och jag tror aldrig jag har känt mig så utanför. Frågorna malde i huvudet på mig. Vad gör jag här? Dom såg så sjuka ut, som vandrande vålnader. Nu i efterhand vet jag att jag var precis lika illa däran, men det kunde jag inte se då. Vid det här laget började det närma sig lunchtid, alla samlades i allrummet i väntan på att bli inkallade till matsalen. Jag fick veta att dom beställt det vegetariska alterntivet till mig, då jag varken åt gris eller nötkött. Vi kallades in och ca hälften satt i stora matsalen, medan vi andra satt i lilla. Där sitter man i början av behandlingen, då all mat läggs upp åt en. Man blev även tillbakaflyttad dit om man inte åt upp på tiden eller fuskade. Den första veckan får man inte heller äta fulla portioner, men jag minns vilken panik jag fick när jag insåg att jag faktiskt skulle äta riktig mat. Varje tugga växte i munnen på mig, men åt man inte upp inom den angivna 30 minutrarna drogs utevistelsen in. Efter varje måltid var det obligatorisk vila i allrummet i 30 minuter. Man skulle sitta ner och personal var på plats för att övervaka. Behövde man gå på toaletten följde någon ur personalen med. Vi som var rökare hade fasta tider sex gånger om dagen som vi fick gå ner och röka. Första dagen var jag förvisad att sitta i rullstol, då min vikt inte togs förrän dagen efter, och det var osäkert om jag hade tillräckligt högt bmi för att få gå själv. Inte ens då gick det upp för mig hur illa ställt det var, jag försökte förklara att jag inte alls behövde rullstol, jag kunde gå själv och senast i morse hade jag ju varit ute och mockat till hästarna. Men det hjälpte inte, fick snällt sätta mig om jag ville röka. Dagen efter visade sig att fick gå själv, men det var inga stora marginaler.
Vill ni veta mer om hur det var? Eller mer om nuläget?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar