Det har snart gått ett halvår sedan jag skrev ut mig från St Lars, och mycket har hänt, både bra och dåligt. Tyvärr föll jag ganska snabbt tillbaka till gamla vanor, rörde mig mer och mer och drog samtidigt in på maten. Mina fyra näringsdrycker jag skulle dricka varje dag slutade jag med direkt. Fullt övertygad om att dom inte behövdes, jag hade ju gått upp en del i vikt, även fast jag var långt ifrån ett normalt bmi. I början var det mest mellanmålet och middagen på kvällen som blev mindre, men när sommaren kom bytade jag ut min middag och kvällsfika mot sallad med lite kött och en macka med smör. Unnade mig ett glas vin varje kväll, då det dämpade ångesten lite, vilket också gjorde att jag hoppade över mellanmålet helt.
Det tog någon månad innan jag började tappa i vikt, men när jag gått ner tre kilo och krafterna var slut, då vann jag över anoreximonstret och sökte hjälp igen. Fick remiss till Najaden i Helsingborg, där jag nu går i behandling. Tyvärr har det varit semestertider, så mycket av den hjälpen jag ska få har inte kommit igång än, men jag har träffat en sköterska en gång i veckan samt haft två läkarsamtal. På torsdag ska jag träffa sjukgymnasten för första gången, och jag har även fått tid till en psykolog i september.
Vad har då förändrats? Jag har blivit ordinerad näringsdrycker igen, vilket går sådär. Ska ta två om dagen, men brukar bara bli en. Har fått ångestdämpande medicin, atarax, vilket jag även fått innan, samt mirtazapin som är antidepressiva. Är dock livrädd för dessa tabletter då jag hört skräckhistorier om att man kan gå upp sjukt mycket i vikt av dom. Jag vet att jag måste upp i vikt, men det blir fel om jag går upp utan att öka på maten. Då vet jag med mig att jag kommer dra ner på det lilla jag redan lyckats öka upp, och jag hamnar i en nedåtspiral igen. Är iallafall beredd att ge dom en chans, för den sista månaden har jag gått runt som en apatisk zombie, och jag är egentligen en glad och sprallig tjej.
Vet inte om jag kommer fortsätta blogga, men jag tror att jag behöver skriva av mig. Måste få utlopp för alla känslor och all ångest som kommer. En sak är iallafall säker, jag vill bli frisk, och jag har lärt mig att det kommer ta tid. Jag var väldigt naiv som inbillade mig att två månader som inlagd skulle göra allt bra, detta är en kamp jag måste ta varje dag under lång tid framöver. Jag har haft en ätstörning i 13 år nu, och jag måste börja om från början.
Måste börja leva igen...
Om ni har frågor så svarar jag gärna, blir väldigt glad för kommentarer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar