Funderat

Har gått och tänkt mycket de senaste dagarna, funderat på vad jag egentligen gör mot mig själv och mot min kropp. Även om jag lyckades äta efter mitt matschema igår, så vet jag att jag höll igång alldeles för mycket. På eftermiddagen hade jag en fruktansvärd smärta i mina ben, ändå ska jag pressa mig lite till. Men jag hör varningsklockorna ringa, vad får detta för konsekvenser? Kommer jag sluta i rullstol eftersom jag slitit ut min kropp? Jag vet att dom flesta återhämtar sig fysiskt efter att ha varit sjuka i anorexia, kroppen har en fantastisk förmåga att läka. Men jag är rädd, tänk om jag inte tillhör dom som läker? Tänk om jag pressat min kropp över gränsen? Knäproblem är vanligt bland ryttare, då dom belastas väldigt mycket. Jag har ridit i många många år nu, 5-10 hästar om dagen och varit underviktig under lång tid. Kommer jag bli bra?

Detta måste vara min motivation, min drivkraft, mitt hopp. 

Jag vill LEVA, inte bara överleva.

Ledig=Ångest

Min dag har varit katastrofdålig...
Tog sovmorgon till åtta, då gick jag ut och mockade till hästarna. Kom in och åt frukost bestående av massa vattenmelon, lite yoghurt och lite flingor. Tog en långrunda med hunden i skogen, åt en macka med skinka när jag kom hem. Började städa här hemma, rensade ut hela kylen och torkade av den ordentligt. Klockan blev halv ett och jag var hungrig igen. Kroppen skrek efter riktig mat, men vad gör jag? Jo, en likadan vattenmelon/yoghurtportion som i morse. Blev jag mätt? Tveksamt, men mitt sjuka jag tyckte det. Klarade inte av att vara hemma längre, kände mig rastlös. Spenderade fem timmar med att gå runt i affärer. Började bli hungrig vid fyra igen, nu klockan åtta och jag har fortfarande inte ätit något sen "lunch". Samtidigt är ångesten skyhög... Varför ska det vara så svårt att äta när jag inte rider? Jag vet egentligen att jag gjort av med massa energi ändå, och att jag fått i mig på tok för lite. Jag vet också att illamåendet jag känner nu inte är mättnad, utan hunger och ångest. Önskar så att jag kunde göra som normala människor när dom är trötta och behöver vila, typ krypa ner under en filt och titta på en film eller läsa en bra bok. Men jag är inte där just nu, jag klarar det inte. Måste sysselsätta mig hela tiden. Går runt och känner på magen, låren, revbenen. Tankarna som snurrar runt i huvudet. Om jag inte äter det och det, så får jag vila, då får jag lägga mig ner en stund. Ändå slutar det med att jag går runt som en osalig ande...

Hur gör ni? Någon som har något bra tips?

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Det har snart gått ett halvår sedan jag skrev ut mig från St Lars, och mycket har hänt, både bra och dåligt. Tyvärr föll jag ganska snabbt tillbaka till gamla vanor, rörde mig mer och mer och drog samtidigt in på maten. Mina fyra näringsdrycker jag skulle dricka varje dag slutade jag med direkt. Fullt övertygad om att dom inte behövdes, jag hade ju gått upp en del i vikt, även fast jag var långt ifrån ett normalt bmi. I början var det mest mellanmålet och middagen på kvällen som blev mindre, men när sommaren kom bytade jag ut min middag och kvällsfika mot sallad med lite kött och en macka med smör. Unnade mig ett glas vin varje kväll, då det dämpade ångesten lite, vilket också gjorde att jag hoppade över mellanmålet helt. 

Det tog någon månad innan jag började tappa i vikt, men när jag gått ner tre kilo och krafterna var slut, då vann jag över anoreximonstret och sökte hjälp igen. Fick remiss till Najaden i Helsingborg, där jag nu går i behandling. Tyvärr har det varit semestertider, så mycket av den hjälpen jag ska få har inte kommit igång än, men jag har träffat en sköterska en gång i veckan samt haft två läkarsamtal. På torsdag ska jag träffa sjukgymnasten för första gången, och jag har även fått tid till en psykolog i september. 

Vad har då förändrats? Jag har blivit ordinerad näringsdrycker igen, vilket går sådär. Ska ta två om dagen, men brukar bara bli en. Har fått ångestdämpande medicin, atarax, vilket jag även fått innan, samt mirtazapin som är antidepressiva. Är dock livrädd för dessa tabletter då jag hört skräckhistorier om att man kan gå upp sjukt mycket i vikt av dom. Jag vet att jag måste upp i vikt, men det blir fel om jag går upp utan att öka på maten. Då vet jag med mig att jag kommer dra ner på det lilla jag redan lyckats öka upp, och jag hamnar i en nedåtspiral igen. Är iallafall beredd att ge dom en chans, för den sista månaden har jag gått runt som en apatisk zombie, och jag är egentligen en glad och sprallig tjej. 

Vet inte om jag kommer fortsätta blogga, men jag tror att jag behöver skriva av mig. Måste få utlopp för alla känslor och all ångest som kommer. En sak är iallafall säker, jag vill bli frisk, och jag har lärt mig att det kommer ta tid. Jag var väldigt naiv som inbillade mig att två månader som inlagd skulle göra allt bra, detta är en kamp jag måste ta varje dag under lång tid framöver. Jag har haft en ätstörning i 13 år nu, och jag måste börja om från början.

Måste börja leva igen...

Om ni har frågor så svarar jag gärna, blir väldigt glad för kommentarer!

Utvärdering

Tänkte lite snabbt utvärdera mina två månader som inlagd anorektiker. 

Vad har jag egentligen lärt mig?

- ATT VÅGA ÄTA ALLT: Innan såg mina matscheman exakt likadana ut, dag efter dag. Jag åt varken kött, potatis, pasta eller ris. Det var förbjudet och en ursäkt för att välja bort mat. Nu är jag barnsligt förtjust över vilka möjligheter det finns, och mat är gott! Ikväll blir det en barnfavorit, falukorv med makaroner. Gud vad gott, hur kunde jag välja bort det liksom? 
- ATT LYSSNA PÅ MIN KROPP: Är jag mer hungrig? Är jag mätt? Jag har börjat lära mig att lyssna på vad min kropp behöver. Har fortfarande en bit kvar, men efter så många års sjukdom måste jag också acceptera att det tar tid innan kroppen fungerar som den ska.
-ATT ORKA TA DET LUGNT: Man behöver inte träna ihjäl sig varje dag. Det ska vara kul att motionera, och om kroppen är trött måste man också kunna ta det lugnt. Jag är en aktiv person, har alltid varit. Och med två hästar och två hundar och en lite gård, då krävs det att man orkar hålla igång. I helgen som gått har det varit full fart, ridit, rastat hundarna, handlat, burit ved, mockat gödselstacken, flyttat 200 kilo hö... Ja, idag är jag ganska trött. Skippar då att rida, och koncentrerar mig på att fixa lite här hemma. Ska även in till stan och hjälpa mamma lite. Att rasta hundarna är något som jag gör nästan dagligen, och det är svårt att rucka på. Dom behöver stimulans och rastning då båda är väldigt aktiva hundar. 

Ja, det är en stor skillnad på hur jag levde innan, och det sjukaste är att trots att jag gått upp 6-7 kilo så känner jag mig smalare nu än vad jag gjorde innan... 

Nu ska jag sätta lite fart här hemma=)
 

Utskrivning...

Hade läkarsamtal igår, och fick beskedet att jag inte skulle få NÅGON permission i helgen. Alltså varken natt eller dagpermission. Anledning: Att jag inte gått upp tillräckligt denna veckan. Jag var fly förbannad. För det första gick jag upp 1,5 kilo förra veckan, vilket är betydligt MER än vad som krävs. För det andra har jag faktiskt ett Bmi över 16, vilket ger mig rätt till helgpermissioner. Försökte resonera, men det var som att prata med en vägg. Alltså tog jag beslutet att skriva ut mig, helt ärligt så kändes det som om dom väntade sig det. Som om dom behöver min plats till någon annan. Kanske e det också så... Hur som helst blir det min egna kamp mot sjukdomen hädanefter. Och jag har gett mig fanken på att det ska gå. Inget mer fusk. Ingen mer tvångsträning. Får inte tappa ett enda gram, då får jag nämligen ingen plats på dagvården. Så det gäller att hålla i detta, även när jag är i Norge. Och jag tror på mig själv, jag tror verkligen att jag har motivationen och styrkan som krävs. Har pratat med ganska många om mitt beslut, både med medpatienter och personal. Och har fått höra att om det är någon som kommer klara det, så är det du. Och ja, det ska gå. 

Idag har det dessutom kommit två nya här, och dom skrämmer mig. Dels för hur utmärglade dom är, och dels för att deras ångest smittar av sig på alla andra. Jag har hållt mig undan nästan hela dagen, vill inte dra på mig andras ångest just nu. Fokuserar på mig själv, på det positiva som kommer framöver!

Puss

Att tillåta sig känna....

Om jag inte skrivit det här innan, så måste jag börja detta inlägget med att berätta att min pappa gick bort i cancer för 3 år sedan. Det var utan jämförelse det värsta som hänt mig, men jag kunde inte hantera sorgen. Jag tillät mig inte att sörja. Visst, jag var ledsen och jag grät. Men jag tillät mig inte att verkligen acceptera, pappa finns inte mer. Jag flydde tillbaka till Tyskland och jobbet så fort jag kunde, sen fastnade jag på allvar i anorexin för andra gången. Det var ända sättet jag kunde hantera sorgen på just då, att stöta bort den, att låtsas att allt var bra. När sedan anorexin tog över mer och mer, bleknade också förlusten av pappa. Han fick inte plats i det lilla som var kvar i min hjärna, den fokuserade bara på mat och träning. Men nu, äntligen, känner jag att jag vill bearbeta och sörja. Besökte urnlunden där han finns för första gången i söndags. Det blev så verkligt, att se ens pappas namn ingraverat, tårarna rann, saknar honom så ofantligt mycket. Mycket mer än jag tillåtit mig att göra. Och om jag inte tar tag i det nu, så kommer anorexin aldrig släppa sitt grepp om mig. 

Min utmaning denna vecka är att känna. Låter luddigt, men jag måste lära mig att vara glad för att jag känner mig glad, och vara ledsen när jag känner mig ledsen. Min fasad måste plockas ner bit för bit, jag måste hitta mig själv. Det arbetet kommer bli tusen gånger svårare än att börja äta igen, för vem är jag?

Kebab

Räknade lite snabbt på när jag åt kebab senast, och insåg att det är minst tio år sedan, och kunde jag inte behålla det. Nu är jag nyss hemkommen från dagens sociala träningen, vilket visade sig vara att äta Kebab till lunch. Jag lever... Det var gott till och med... Men, jo, det finns ett men. Jag är mätt... Och inte sådär behagligt mätt, utan mätt så att kebaben ligger kvar i halsen... Intalar mig hela tiden att det kommer gå över, känslan kommer att lägga sig. Bara att vänta ut den. Och jag är så tacksam för att det är fredag och jag ska snart åka hem. Det betyder att jag automatiskt kommer röra mig betydligt mer idag än vad jag hade gjort här inne, det gör det lite lättare att handskas med känslan. Så istället för att tänka på det, är det bara att klappa sig själv på axlen, för jag klarade det. Och jag vet många här inne som aldrig en s skulle fixa en lite tugga.

Ville bara berätta....

Nu ska jag packa lite och blickar framåt, har bara två veckor kvar här nu! 

Ha en bra helg!

Puss

Dagarna springer iväg...

Ja, just nu känns det iallfall så, att tiden går väldigt fort fast dagarna här kan vara väldigt långa.

Igår hade jag permission på em/kvällen. Gick runt i Lund och kollade i affärer, tyvärr har jag absolut inte ett rött öre över just nu, men en body lotion för 20 kronor på rean unnade jag mig. Det doftade trots allt choklad=) Vid sex mötte jag upp fina Hanna och vi skulle äta kvällsmat tillsammans. Gick först till Ebbas, men dom hade inget roligt förutom soppa. Min friska sida sa nej till det, brödbiten som ingick va pytteliten så vi valde att gå vidare. Gick till Coffe Break där man kunde sätta ihop sin egen måltid. Blev surdegsbröd, sallad och kyckling med currysås! Riktigt smaskens måste jag säga! Kändes så normalt att kunna gå ut så och äta, men det va lite jobbigt när Hanna sa att jag fick bestämma för att de skulle bli bra för mig. Hon vill så väl, men jag måste lära mig att ibland ta det som finns, att gilla läget liksom. Jag hade kunnat ta vegetarisk lasagne på ebbas, men det blev lite jobbigt när jag hade valet att gå vidare... Aja, jag ska nog lära mig det också, små steg i taget. Som uttrycket lyder:

"Man måste lära sig gå innan man kan springa"

Idag har det inte hänt så mycket här. Var på Höje och åt lunch, tvättar, spelat lite yatzi... Ja, allmänt uttråkad... Ser det positivt, bara torsdag och halva fredag kvar, sen får jag åka hem igen!

Puss!

Framåt, uppåt=)

Måndag igen... Denna dag som de allra flesta här inne går och spänner sig inför, denna dag som börjar med tassande fötter i korridoren, vita nattlinnen, och den där saken man ska ställa sig på som visar hur mycket man väger... Innan har även jag haft ångest inför den, rädd för att gått upp, rädd för att inte gått upp alls, eller till och med ha gått ner. 

Idag kändes det bra

Idag visste jag att jag gått upp, och jag ville ha gått upp.

Minimum för att få fortsätta åka hem över helgerna var ett halv kilo, helst ett helt, och det klarade jag med bravur!

Och det känns BRA.

I och med detta är jag nu på BMI 16, vilket öppnar upp några dörrar till för mig.

Bla rätten till nattpermission och en grupp som heter Basal Kroppskännedom. 

Det här med att gå över i dagvård känns inte heller så avlägset längre, utan det kommer nog bli så att jag skriver ut mig i februari, åker till Norge två veckor på tävlingar, och sen påbörjar dagvårdbehandling efter det.

Pratade mycket om det här med Norge på familjesamtalet i fredags, och läkaren var väl ganska skeptisk... Hon kunde förstå att jag vill åka och att det är ett bra sätt att se om jag klarar av det, samtidigt som hon tycker det är lite väl tidigt. Jag köper det, samtidigt som det inte är ofta man får chansen att åka på internationella tävlingar med bara tre hästar. Det är rena rama semestern i jämförelse med hur jag haft det innan=) Så jag kommer klara det, jag vet det! Det är dessutom en ordentlig sporre för mig att fortsätta kämpa.

Helgen har för övrigt varit helt underbar! Solen har strålat och det har varit alldeles vindstilla. Har verkligen ifrågasatt allt jag gör när jag är hemma. Vad vill JAG? Vad vill min sjukdom? Och jag kom fram till att JAG vill rida för att det är kul, inte för att min sjukdom tycker jag ska göra det för att träna. JAG vill åka ner till stranden med mamma och ta en promenad, för att det är skönt och uppfriskande. 

Så det e så!

En härlig ridtur på fältet=)

Mys på stranden

Får åka hem=)

HA! Det gick, jag får min helgpermission som jag ville. Ingen utskrivning alltså, utan jag kommer åka hem med mamma imorgon efter familjesamtalet och sen åka hit igen på söndag kväll. Känns verkligen bra, och läkaren förstod mig när jag sa att jag blir negativt påverkad här och behöver vara hemma för att motivera mig. Har dock som krav att jag måste ha gått upp minst ett halvt kilo till på måndag, och det tror jag inte kommer vara några problem eftersom jag har fyra näringsdrycker nu. Måste klara det. Ska dessutom få en tid för introduktion till dagvården som ligger precis härintill, och jag vill gå över dit så fort som möjligt. Kommer iofs innebära att jag måste pendla fram och tillbaka fem dagar i veckan, men hur som helst slipper jag vara inlagd! Ser lite positivare på tillvaron nu med andra ord!

Vad har annars hänt idag då? Efter läkarsamtalet åt vi lunch på Höje, bönbiffar med ris och nån sås. Tyvärr var dom inte alls speciellt goda=( Annars brukar maten där vara betydligt bättre än vad den är på avd. Plus att det känns mycket mer naturligt att äta där bland "normala" människor. I eftermiddag har jag haft permission och var och fikade på Ebbas med en kompis. Två stora koppar kaffe och en cookie blev det, inte alls dumt! Gick och tittade lite i affärer också, men eftersom försäkringskassan strular är mitt konto tomt, så någon shopping blev det inte=( Nu är det snart dags för kvällsmat, och sen blir det nog några rundor maxi-yatzi innan sängen kallar=)

Längesedan...

Sorry, inte haft någon motivation alls att skriva. Nu skriver jag mest i ilska... Har hänt mycket den senaste tiden. Jul och nyår sprang förbi, hade det riktigt bra hemma. Likaså de två efterföljande helgerna. Fick löfte av överläkaren att trots att jag inte uppnått bmi gränsen så skulle jag få komma hem på helgerna eftersom jag klarar det bra här, och behöver träna på att vara hemma. Blir dessutom väldigt negativt påverkad av de andra som bor här som bara petar i maten och vankar oroligt av och an i korridoren. Hemma är jag mycket mindre stressad, och maten går mycket lättare när ingen sitter tvärs över en och tar små mustuggor av maten samtidigt som klockan studeras noga. Det går ju absolut inte att äta upp innan de 30 minuter vi har på oss ha gått... Hur normalt är det liksom? Inte konstigt man blir påverkad...

Varför är jag då arg? Jo, den ordinarie läkaren är på semester, och nu har det helt plötsligt tagits ett beslut om att man inte får ha nattpermission om man inte har rätt bmi. Hur va det nu med individanpassad behandling? För min del innebär det att dom tycker jag ska spendera två timmar på att resa hem lördag morgon, åka tillbaka på lkvällen, ytterliggare två timmars resande, och sen göra om samma procedur på söndagen... Hur tänker man då? Totalt åtta timmar på ett tåg fram och tillbaka på två dagar... Och det enda jag kommer göra här är att sova och äta frukost, det är det enda jag missar om jag blir hemma... Jag köper inte det... Får jag inte komma hem till helgen kommer jag skriva ut mig... Under läkarsamtalet förra veckan diskuterade vi dessutom att jag vill påbörja dag/öppenvård så fort som möjligt, och då borde det väl finnas en ännu större anledning för mig att vara hemma mer för att träna på det? Ska ha läkarsamtal imorgon, och sen på fredag kommer mamma nerför ett familjesamtal, och min plan är att åka hem med henne efter det, antingen på permíssion över helgen eller som utskriven. 

Tro mig, jag har verkligen rannsakat mig själv det senaste dygnet. Är det jag som tar detta beslutet, eller är det min sjukdom som ser en väg ut? Har trots allt kommit fram till att det är jag, denna miljön gör mig på många sätt sjukare än vad jag egentligen är, och får jag inte komma hem kommer jag gå under. Ilskan jag känner kommer jag vända till min fördel, jag ska minsann visa dom att jag klarar av det. Hemma kommer det ta längre tid, det vet jag, men jag kommer kämpa. Vill påbörja behandling utanför, vet att jag inte kommer klara det på egen hand, men frisk, det ska jag bli.....

Julklappsinköp=)

Hela eftermiddagen igår spenderades i Lund=) Trodde aldrig jag skulle få beviljat permission eftersom jag fortfarande inte kommit upp i BMI 15 (är dock väldigt nära), men jag fick lov ändå! Hittade present till mamma plus att jag handlade lite kläder till mig själv, HM rean har startat!

Annars är det väl lite upp och ner...  Har tagit det väldigt lugnt idag och inte kompenserat så mycket som jag brukar. Känner av springet på stan igår i ben och framför allt i knäna som värker. Har därför varit lite lättare att sitta still. Började med näringsdryck igår också. Känns sådär, men samtidigt var jag inställd på att dom skulle komma, så det är inte lönt att tjafsa emot. Hade det inte varit för att sjukdom inte vill ha dom hade dom tillochmed varit goda. Men det är inte så lätt att uppskatta något som hjärnan bara vill kasta i soptunnan. 

Det märks att det snart är jul. Idag har vi klätt granen och igår bakade vi pepparkakor. Tiden går mycket fortare när man har något att sysselsätta sig med=) Stämningen här har väl tyvärr inte blivit bättre. Många pratar om julen, några med förväntan men många med ångest. Jag längtar bara. Vill hem till mina hästar och hundar, till min säng och till min mamma. Fick permission från sön fm till tisdag innan kvällsmaten, så lite tid får jag iallafall hemma!

Nu ska snart hoppa i duschen och sen sätta mig och sticka resten av kvällen!

Har stickat både mössan och halsduken själv=)

Uppåt

Är så mycket piggare och gladare nu jämfört med hur jag var innan. Tänk vad lite mat kan göra. Låter som att allt skulle vara bra nu, men jag fightas hela tiden mot den där dumma sjuka sidan. Mot hon som säger åt mig att det är inte okej att äta såhär mycket, det är inte okej att känna sådan här mättnadskänsla. Alla säger att det blir bättre, kroppen och magen kommer anpassa sig. Men fy fan vad jobbigt det är. Att äta utan att känna hunger, mat som inte får plats i magen. Men jag tvingar i mig det, tvingar i mig den extra mackan på kvällen oxå fast jag inte måste. Ju fortare jag går upp, desto lättare blir det. Inbillar mig och hoppas det iallafall. 

Tydligen finns alternativet att välja lussekatt istället för macka ikväll. Vet inte hur jag ska göra, känns som att det blir för mycket på en gång. Känns som jag kanske inte är riktigt mogen för det. Hade känts mer ok om vi fick en lussekatt till mellis istället. Åh, vad jobbigt. Är jag ens sugen på lussekatt, är det sjukdomen som säger att jag inte är det? Får nog ta mig en ordentlig funderare på detta. Middagsgröten står mig fortfarande upp i halsen...

Sista ciggen

För ikväll iaf. Sjukt jobbigt att inte få röka när och hur ofta man vill... Men men, de e ju inte för evigt...

Snart blir det honungsvatten och kvällsmacka!

Ha en mysig kväll!

Fjärilen

Jag såg, utanför mitt fönster,

en späd, vit liten fjäril

hastigt fladdra förbi

som livet självt

Kvällsmacka

En känslomässig bergodalbana har det verkligen varit idag. Vägning i morse och viktras. Var så arg, ville ju ha gått upp så jag kan få permission. Sen 100% portioner hela dagen, vilket jag ju längtat efter. Men oj så mätt jag blivit. Min hjärna har spökat lite och jag har varit mer rastlös än vanligt, inte haft ro i fem minuter.
Har ju längtat hela veckan efter kvällsmacka, men ikväll var jag inte ens hungrig. Har dock trotsat det och sitter nu med en rostad ljus macka med en skiva ost tomat och gurka. Inte helt fel faktiskt, kan ju äta fast man inte är hungrig, måste våga utmana mig själv. Vet att det mesta bara sitter i skallen. Till nästa vecka ska jag ha gått upp i vikt, annars blir jag tokig.

Vintervitt=)

Åh vad mysigt med snö. Nu när man inte har hästar att ta hand om, utan kan njuta av den inifrån och under rökpauserna så är det ju riktigt mysigt när allt är vitt=) Som pricken över iet är här adventspyntat och fint, så stämningen är på topp! Vill må såhär bra, känna mig såhär uppåt alltid. Men jag vet att någonstans så trycks mina egentliga känslor bort. Så fort jag tänker lite för mycket, och tillåter dessa känslor att komma fram, så känner jag ångesten välla upp. Men jag orkar inte bearbeta det också just nu. Nu handlar det först och främst om att gå upp i vikt och ta mig ur svälten. Och det SKA jag klara. 100% procents portioner imorgon, nu kör vi=)

Föresten, finns det någon som läser? Hade blivit så glad för någon liten kommentar!

Up and down

Har mått så bra hela dagen, men nu smyger sig alla känslor på. Har sån fruktansvärd hemlängtan, känns som jag ska gå isönder inuti. Mamma var och hälsade på, och hon hade min älskade Lucca med sig. Blev så glad att träffa båda, och humöret har hållt i sig hela dagen. Nu känner jag ångesten kommer, vill hem. Vad gör jag här? Det är inte så här jag vill leva mitt liv. En lördag kväll, tänk vad mycket kul man går miste om. 

Åh, låt mig slippa ifrån detta helvete. Låt mig få komma hem, låt mig få må bra, inte känna ångest över att vara still.

Låt mig få leva igen!

Bild på mig från Sicilien för några år sedan. Några kilo mer på kroppen, och mycket lyckligare.

Matdagbok 30/11

"Utmaning" i morse, istället för filmjölk så tog jag hälften naturell yoghurt och hälften vaniljyoghurt. Det var egentligen ingen big deal, bara mycket godare=) Så här har min dag sett ut:

Frukost
1.5dl yoghurt/vaniljyoghurt med kanel
1.5 macka typ lantbröd, osötat, 1 med ost, tomat och gurka, ½ med apelsinmarmelad
1 glas apelsinjuice
kaffe

Lunch
0.75 portion selleribiff med pasta och tomatsås
lite majs och gurka
bärsymfoni till efterrätt (några sura körsbär/jordgubbar/vinbär)
vatten
kaffe 

Mellis
Saffranspannkaka med blåbärssylt
i kopp kaffe

Middag
0.75 tonfisksallad med oliver
0.75 smörgås typ limpa med ost
1 kopp kaffe

Mellanmålet hade en patient bakat till oss, supergott va det. Dessutom mycket nyttigare och inte alls lika sött som risifrutti. Mer sådant! Tonfisksalladen var inte mycket att hurra för, skulle behövts lite matigare bröd för att vara mättande. Fick dessutom ingen dressing till. 

Förutom att äta har jag haft läkarsamtal. Han var förvånad att jag inte hade det tuffare såhär i början. Och det är kanske konstigt? Kommer kanske ett bakslag snart, men det ska jag klara. Min envishet har verkligen siktet inställt på att bli frisk, så det är bara att kämpa.

Hade en grym hemlängtan innan. Det har snöat lite här, och jag vill hem till vår öppna spis, tända massa ljus och krypa upp med en bok. Samtidigt är jag inte redo. Tanken att själv styra och planera mat är väldigt skrämmande, men det är lika bra att börja fundera och planera inför det. Hur ska jag få in all mat i mitt liv? Mellis i stallet, middag tidigare på kvällen, kanske tillsammans med mamma när hon kommer hem från jobb. Kvällsmål framför tvn. Ja, det löser sig nog. Jag ska dit först, och dit, det ska jag!

Sömn!

Morgontrötter=)

 

Efter att inte sovit på två nätter fick jag äntligen sova inatt, fick en atarax igår utöver sömntabletten och den gjorde susen=)

Igår var en helt ok dag faktiskt, pallade bara inte blogga. Maten äts upp, utan alltför mycket ångest faktiskt. Det jobbiga kommer emellan måltiderna, sitta still? Vill bara springa rundor. Jobba med kroppen, bygga muskler. Bli stark. Det känns som det har hänt så sjukt mycket på dessa få dagar jag varit här, äter mat, tycker till och med det är gott ibland, och vill äta mer mat! När kommer bakslaget? För jag misstänker att det inte kommer vara såhär lätt hela tiden. Aja, får väl ta det då, ska igenom detta, inte komma tillbaka hit 1, 2 eller 3 gånger bara för jag inte klarar av det hemma. Nej, jag ska bli frisk.

Sen undrar jag en sak. Risifrutti/Mannafrutti. Kan det verkligen ses som ett fullgott och vettigt mellanmål?

Jamenar, det är ju bara socker typ. Åt det för första gången igår, och efter halva mådde jag illa, tryckte i mig resten och hade ont i magen i en timme. Det måste väl finnas något hälsosammare att servera till mellanmål??? Förslag?