Om jag inte skrivit det här innan, så måste jag börja detta inlägget med att berätta att min pappa gick bort i cancer för 3 år sedan. Det var utan jämförelse det värsta som hänt mig, men jag kunde inte hantera sorgen. Jag tillät mig inte att sörja. Visst, jag var ledsen och jag grät. Men jag tillät mig inte att verkligen acceptera, pappa finns inte mer. Jag flydde tillbaka till Tyskland och jobbet så fort jag kunde, sen fastnade jag på allvar i anorexin för andra gången. Det var ända sättet jag kunde hantera sorgen på just då, att stöta bort den, att låtsas att allt var bra. När sedan anorexin tog över mer och mer, bleknade också förlusten av pappa. Han fick inte plats i det lilla som var kvar i min hjärna, den fokuserade bara på mat och träning. Men nu, äntligen, känner jag att jag vill bearbeta och sörja. Besökte urnlunden där han finns för första gången i söndags. Det blev så verkligt, att se ens pappas namn ingraverat, tårarna rann, saknar honom så ofantligt mycket. Mycket mer än jag tillåtit mig att göra. Och om jag inte tar tag i det nu, så kommer anorexin aldrig släppa sitt grepp om mig.
Min utmaning denna vecka är att känna. Låter luddigt, men jag måste lära mig att vara glad för att jag känner mig glad, och vara ledsen när jag känner mig ledsen. Min fasad måste plockas ner bit för bit, jag måste hitta mig själv. Det arbetet kommer bli tusen gånger svårare än att börja äta igen, för vem är jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar