Framåt, uppåt=)

Måndag igen... Denna dag som de allra flesta här inne går och spänner sig inför, denna dag som börjar med tassande fötter i korridoren, vita nattlinnen, och den där saken man ska ställa sig på som visar hur mycket man väger... Innan har även jag haft ångest inför den, rädd för att gått upp, rädd för att inte gått upp alls, eller till och med ha gått ner. 

Idag kändes det bra

Idag visste jag att jag gått upp, och jag ville ha gått upp.

Minimum för att få fortsätta åka hem över helgerna var ett halv kilo, helst ett helt, och det klarade jag med bravur!

Och det känns BRA.

I och med detta är jag nu på BMI 16, vilket öppnar upp några dörrar till för mig.

Bla rätten till nattpermission och en grupp som heter Basal Kroppskännedom. 

Det här med att gå över i dagvård känns inte heller så avlägset längre, utan det kommer nog bli så att jag skriver ut mig i februari, åker till Norge två veckor på tävlingar, och sen påbörjar dagvårdbehandling efter det.

Pratade mycket om det här med Norge på familjesamtalet i fredags, och läkaren var väl ganska skeptisk... Hon kunde förstå att jag vill åka och att det är ett bra sätt att se om jag klarar av det, samtidigt som hon tycker det är lite väl tidigt. Jag köper det, samtidigt som det inte är ofta man får chansen att åka på internationella tävlingar med bara tre hästar. Det är rena rama semestern i jämförelse med hur jag haft det innan=) Så jag kommer klara det, jag vet det! Det är dessutom en ordentlig sporre för mig att fortsätta kämpa.

Helgen har för övrigt varit helt underbar! Solen har strålat och det har varit alldeles vindstilla. Har verkligen ifrågasatt allt jag gör när jag är hemma. Vad vill JAG? Vad vill min sjukdom? Och jag kom fram till att JAG vill rida för att det är kul, inte för att min sjukdom tycker jag ska göra det för att träna. JAG vill åka ner till stranden med mamma och ta en promenad, för att det är skönt och uppfriskande. 

Så det e så!

En härlig ridtur på fältet=)

Mys på stranden