Godmorgon

Hade en riktigt jobbig kväll igår, ångesten kom krypande, allt kändes svart. Dum som jag var satte jag mig och tittade på youtube klipp. Sådana som ska vara skräckexempel, ni vet, jag blev såhär sjuk men nu mår jag bra. Men det sjuka i mig ser det som vackert, ben som sticker ut. Måste sluta, det är inte dit jag vill, inte igen. Jag ska upp nu, jag ska kämpa.

Jag ska bli frisk!

Rutiner

Jag har alltid haft väldigt svårt att bryta mina rutiner, och i och med anorexian har det blivit ännu värre. Blir väldigt irriterad vid minsta lilla sak som inte går som jag planerat, och leder det till att jag inte hinner med min planerade träning får jag panik och drar in på maten. Känner ni igen er? Detta beteende är inte sunt, och det är jag väldigt medveten om. MEN, som det är just nu behöver jag mina rutiner. Tack vare dem äter jag efter matschemat, och det måste vara prioritet nummer 1 just nu. Att jag får i mig tillräckligt med näring. Jag vill verkligen klara av det så jag kan bevisa för mig själv att jag inte kommer rusa upp i vikt. Läste någon blogg igår om det där med att fuska, att det blir mycket värre om vågen visar uppåt trots att man fuskat, då triggar det bara en att fuska ännu mer. Därför tänker jag fram till måndag (nästa vägning hos ssk) hålla på mina rutiner både när det kommer till maten och aktivitetsnivån.

Tiden som inlagd del I

För er som inte läst min blogg tidigare, så var jag inlagd i Lund på St Lars mellan november 2012 - februari 2013 då jag skrev ut mig på egen begäran. Tänkte skriva ner hur jag upplevde tiden som inlagd, både för min egen skull och för er som läser. Har själv läst många bloggar om inläggning, och vill nu dela med mig av hur jag upplevde det.

Det hela började med ett läkarbesök efter att remiss skickats. Helt ärligt kommer jag inte ihåg mycket av besöket, men jag fick berätta om mina mat och träningsvanor, och hur jag mådde. Hade mamma med mig som kunde fylla i när jag inte själv orkade svara. Jag var väldigt matt och min hjärna fungerade inte, men jag kunde inte för mitt liv inse att jag skulle behöva läggas in. Kanske var det för att jag var så svag som jag accepterade en plats direkt, eller så insåg jag hur illa det var ställt när läkaren sa att jag behövde bli inlagd omedelbart, utan att genomgå en prövovecka. Men jag minns att någonstans långt inne så pustade jag ut, äntligen kunde jag släppa taget, jag skulle inte behöva bryta ner mig mer.

Efter läkaresöket hade jag några dagar på mig hemma innan vi på nytt åkte ner till Lund med bilen packad med saker som jag kunde behöva. Minns att jag skulle äta frukost på vägen bestående av en macka med kalkon på, men lyckades smussla undan tugga efter tugga när mamma hade ögonen på vägen. Väl framme visades jag in i ett litet rum med två sängar, ett skrivbord, en byrå, garderob och badrum. Tjejen som hade ena sängen skulle skrivas ut så jag fick bo själv den första veckan. Packa upp fick jag inte göra, utan personal skulle vara med så jag inte hade med mig något otillåtet(vassa föremål eller mat/dryck). Detta för att man inte skulle kunna skada sig själv eller hetsäta. Efter ännu ett läkarbesök var det dags att hälsa på de andra patienterna, och jag tror aldrig jag har känt mig så utanför. Frågorna malde i huvudet på mig. Vad gör jag här? Dom såg så sjuka ut, som vandrande vålnader. Nu i efterhand vet jag att jag var precis lika illa däran, men det kunde jag inte se då. Vid det här laget började det närma sig lunchtid, alla samlades i allrummet i väntan på att bli inkallade till matsalen. Jag fick veta att dom beställt det vegetariska alterntivet till mig, då jag varken åt gris eller nötkött. Vi kallades in och ca hälften satt i stora matsalen, medan vi andra satt i lilla. Där sitter man i början av behandlingen, då all mat läggs upp åt en. Man blev även tillbakaflyttad dit om man inte åt upp på tiden eller fuskade. Den första veckan får man inte heller äta fulla portioner, men jag minns vilken panik jag fick när jag insåg att jag faktiskt skulle äta riktig mat. Varje tugga växte i munnen på mig, men åt man inte upp inom den angivna 30 minutrarna drogs utevistelsen in. Efter varje måltid var det obligatorisk vila i allrummet i 30 minuter. Man skulle sitta ner och personal var på plats för att övervaka. Behövde man gå på toaletten följde någon ur personalen med. Vi som var rökare hade fasta tider sex gånger om dagen som vi fick gå ner och röka. Första dagen var jag förvisad att sitta i rullstol, då min vikt inte togs förrän dagen efter, och det var osäkert om jag hade tillräckligt högt bmi för att få gå själv. Inte ens då gick det upp för mig hur illa ställt det var, jag försökte förklara att jag inte alls behövde rullstol, jag kunde gå själv och senast i morse hade jag ju varit ute och mockat till hästarna. Men det hjälpte inte, fick snällt sätta mig om jag ville röka. Dagen efter visade sig att fick gå själv, men det var inga stora marginaler. 

Vill ni veta mer om hur det var? Eller mer om nuläget?

Funderat

Har gått och tänkt mycket de senaste dagarna, funderat på vad jag egentligen gör mot mig själv och mot min kropp. Även om jag lyckades äta efter mitt matschema igår, så vet jag att jag höll igång alldeles för mycket. På eftermiddagen hade jag en fruktansvärd smärta i mina ben, ändå ska jag pressa mig lite till. Men jag hör varningsklockorna ringa, vad får detta för konsekvenser? Kommer jag sluta i rullstol eftersom jag slitit ut min kropp? Jag vet att dom flesta återhämtar sig fysiskt efter att ha varit sjuka i anorexia, kroppen har en fantastisk förmåga att läka. Men jag är rädd, tänk om jag inte tillhör dom som läker? Tänk om jag pressat min kropp över gränsen? Knäproblem är vanligt bland ryttare, då dom belastas väldigt mycket. Jag har ridit i många många år nu, 5-10 hästar om dagen och varit underviktig under lång tid. Kommer jag bli bra?

Detta måste vara min motivation, min drivkraft, mitt hopp. 

Jag vill LEVA, inte bara överleva.

Vägning

Hade gått ner ett hekto sedan förra veckan... Ingen katastrof, men det är på fel håll... Ska ju upp i vikt. Men nya tag nu, får inte fuska med näringsdryckerna hur mycket det än tar emot. Måste ha mer kraft, mer ork. Känner hur kroppen protesterar, den orkar snart inte mer... Blundar för smärtorna... Undrar om jag kommer kunna gå när jag blir äldre... 

Djävla sjukdom...

Gör om gör rätt

Som jag misstänkte fick jag inte i mig mina näringsdrycker igår, men tog en macka på eftermiddagen med ost och hemgjord plommonmarmelad! Riktigt gott, men det räckte inte för att täcka upp nd. Kände mig alldeles skakig på kvällen, drog med mamma till ett köpcentrum för jag klarade inte av att vara hemma. Hade slutat med att jag vandrat runt i huset med ångesten rivande inombords... Det spelar liksom ingen roll hur jag gör, om jag äter får jag ångest, och om jag inte äter får jag ångest... Idag måste jag få i mig nd, men det är svårt eftersom jag fuskade så igår, plus att jag har vägning i em. Måste kämpa, måste vidare nu... 

Dagens halva frukost, vaniljyoghurt med banan och flingor. Efter morgon promenad med hunden åt jag två äntligen mackor med kalkon! 

När det inte blir som man planerat...

Gårdagen gick hur bra som helst. Ångesten kom bara under korta perioder när jag kände mig sysslolös. Jag klarade av att äta efter mitt matschema plus dricka min två näringsdrycker. Jag kände mig stark och glad! Inte ens det faktum att den ena hästen var halt vilket gjorde att det blev en mindre att rida fick mig att få panik(vilket jag brukar få). 

Idag har däremot varit mindre bra... Började med att rida min egna häst i morse, åt frukost som vanligt, åkte till det andra stallet och skulle rida. Då kommer ösregnet. Banan stod under vatten och det var bara att glömma ridningen där. Genast börjar min störda hjärna räkna och kompensera.

 "Om jag struntar i mina näringsdrycker så gör det inget att jag har två hästar mindre att rida".
 "Men jag har ju redan druckit 1/3 av den ena ND".
 "Jag kan gå en längre runda än jag brukar med hunden".

 Sådär höll jag på... Det slutade med att jag tog med den ena hästen hem och red i ridhuset, utan att dricka min ND. Äter lunch nu, men sparar den ena mackan till i eftermiddag då jag ska rida en häst till EFTER jag varit ute och gått en lång runda. Och jag vet med mig att jag inte kommer dricka min eftermiddags ND. Orkar bara inte kämpa emot idag, orkar inte med den ångesten som kommer. Ibland önskar jag bara att jag kunde slippa maten, bara dra ett täcke om mig och sova. Slippa oron som hela tiden krýper i mig, bara få känna någon form av ro...