Kebab

Räknade lite snabbt på när jag åt kebab senast, och insåg att det är minst tio år sedan, och kunde jag inte behålla det. Nu är jag nyss hemkommen från dagens sociala träningen, vilket visade sig vara att äta Kebab till lunch. Jag lever... Det var gott till och med... Men, jo, det finns ett men. Jag är mätt... Och inte sådär behagligt mätt, utan mätt så att kebaben ligger kvar i halsen... Intalar mig hela tiden att det kommer gå över, känslan kommer att lägga sig. Bara att vänta ut den. Och jag är så tacksam för att det är fredag och jag ska snart åka hem. Det betyder att jag automatiskt kommer röra mig betydligt mer idag än vad jag hade gjort här inne, det gör det lite lättare att handskas med känslan. Så istället för att tänka på det, är det bara att klappa sig själv på axlen, för jag klarade det. Och jag vet många här inne som aldrig en s skulle fixa en lite tugga.

Ville bara berätta....

Nu ska jag packa lite och blickar framåt, har bara två veckor kvar här nu! 

Ha en bra helg!

Puss