Igår var det nära

Bröt ihop totalt igår kväll.
Ville inte mer.
Lät anorexin ta över.
Tårarna rann, ångest, ångest och ännu mer ångest.
Orkade inte kämpa emot, ville bara flyta bort.
Viktlös.
Kunde lagt in mig själv, det va nära, jag vill ju inte mer, orkar inte mer.
Hon blev för stark.

Ändå sitter jag här hemma framför datorn, med frukost som ska ätas.
Tack vare Lia... Fina underbar du!
Igår fick hon mig att se vem JAG ÄR. Och vem jag INTE ÄR.

JAG ÄR stark, envis, förbannat duktig på att rida.
JAG ÄR sickan, hon med alla ideer, hon som hela tiden vill hitta på saker.
JAG ÄR hon som förra vintern körde 20 skottkärror med betong till grannen varje dag för att vi skulle komma någonstans med stallrenoveringen. Och det var dessutom jag som stod med bilmaskinen och luckrade upp all betong.
JAG ÄR snäll, hjälper alltid andra, ställer alltid upp.
JAG ÄR omtyckt av många, kaxig men full av humor.

Det är jag, det är hon jag vill vara.
Detta är inte jag, inte denna sorgliga varelse som nästan svimmar av att gå och titta på kläder, som inte ens orkar byta täcke på hästarna för de väger för mycket.
Som är lättirriterad, trött, apatisk, svag, deprimerad, full av ångest.
DET ÄR INTE JAG!

Idag ska jag komma ihåg det, jag måste, jag vill. Blir jag lite starkare ska vi åka till skogen med hästarna imorgon. Åh jag vill! Måste bara bli lite starkare, det ska gå!

Min frukosttallrik, Macka med kalkon och massa tomat och gurka!